Exposed secret

Jag tror det svävar ett och annat tunt rökmoln i lägenheten. All sorts god doftande svag dimma. Dimman blandas med vibrationerna från musiken. Odiskade glad och tallrikar har landat lite var som. Kläder ligger i ett oregelbundet mönster över största delen av golvet. Jag tänker att jag ska plocka upp det. Lampor lyser på ställen som inte behöver belysas. Jag borde stänga av dem. Någon annans ord om att energin på jorden snart tar slut passerar snabbt min hjärnsubstans. En doft inslag av dåligt samvete intar min kropp. Men känslan är inte tillräckligt stark för att jag ska orka lyfta min fyrtiofem kilo tunga vikt och stänga av dem. Jag tänker att jag senare i livet ska kompensera för mitt dåliga handlande genom att spara in energi på något annat.  Försvarsmekanismer. Jag nyser fyra gånger på raken så att jag tillsist får lite svag huvudvärk i några sekunder, kroppen är tung. Man kan nästan känna hur bakterierna sakta men säkert vandrar genom hud och organ. Jag drar med ett finger över min mage. Det känns att kroppen är för svag för att kämpa emot. Det börjar sticka till lite i halsen. Jag tycker lite synd om mig själv och drar täcket över huvudet. Nu behöver jag i alla fall inte ha dåligt samvete över att kläder ligger på golvet eller att lampor är tända. Nej för jag är sjuk. Fast egentligen kanske det bara är lite ensamt och tråkigt. Men snart så kommer en annan kropp hem, då kommer min egen kropp nog ha glömt både huvudvärk och halsont. Då kanske kroppen istället dansar i den doftande dimman och sprider lyckoämnen som tar kol på alla bakterier som är på väg in genom hud och organ. De får inte komma in. För till helgen ska varenda muskel i min kropp dansa till musik på rökfyllda dansgolv i Köpenhamn. Våra muskler ska dansa tillsammans, fyllda av tusentals lyckoämnen.

Jag älskar hur jag ibland skrattar för mig själv. Hur jag kan stå och ha konversationer med mig själv i badrumsspegeln. Hur jag går runt, sjunger högt och trivs. Idag är en sån dag. Jag kan gå runt och le i evigheter. Le över livet, för att det är så fruktansvärt värt att le över.  Jag öppnade en fin gammal flaska rödvin jag fick av din pappa för längesedan. De har bara stått i ett skåp och väntat alldeles för länge för att drickas vid ”den rätta stunden”. Nu kändes rätt. Oavsett om vi lever i en relation eller själv. Om vi är nykära, krossade, trött på att en relation blivit vardag, otrogna, bedragna, så måste vi lära oss vara lyckliga med oss själva. Och idag är jag lycklig, med mig själv. Men mina vänner, bekanta, familj osv är fortfarande de viktigaste beståndsdelarna i mitt liv. Men idag är jag själv, med ett jävligt gott glas rödvin och ett skratt som aldrig tycks sluta. Musiken flödar högt, in i min kropp. Trots att livet ibland kan vara rent ut sagt förjävligt, så är det också helt magiskt. Och vad som för några veckor sedan kändes fruktansvärt kan jag idag skratta åt. Livet har sina vändingar, så enkelt är det. Jag har levt i en relation 2,5 år. Då blir man van. En vana som gör att en relation kan fortsätta trots att den kanske inte borde det. Nu, när jag äntligen tagit mig ut på andra sidan, så ser jag allt så klart. Jag är glad att jag nu kan stå på egna ben. Jag vet att jag vuxit, jag vet att jag förändrats, men jag vet också att jag blivit så mycket lyckligare. Allt det jag tidigare gick miste om kommer nu med stora steg till mig. Jag har så mycket att uppleva här i livet. Ibland älskar jag min ålder, ibland hatar jag den. Idag älskar jag den. Snart 19, vilken ålder va? Mitt uppe i allt spännande, samtidigt som man har så mycket framför sig. Så många resor som ska bli gjorda. Som många fester som ska gås på, så många nya främmande människor som ska mötas. Nya relationer som kommer inledas. Hur jag flera gånger till kommer behöva rannsaka mig själv och fråga vad jag vill med mitt liv. Hur jag efter varje jobbig period i mitt liv kommer komma ut som en ännu starkare individ. Tänk så många insikter om livet man får när man flyttar hemifrån, avslutar en lång och trasslig relation, träffar 24 nya individer. Nu har alla andra höstlov. Ibland är jag lite glad över att vi inte har det, för jag hade nog saknat skolan då. 3 dagar är helt perfekt. De 3 dagarna kommer jag ha så himla kul. En roadtrip ner till skåne och danmark. Utång med världens finaste och bästa tjejgäng. En lång natt i köpenhamn som garanterat kommer lägga sig på minnet. Det kommer bli så fruktansvärt kul. Fy, vad jag längtar. Gud, om du finns där uppe vill jag tacka för att livet är som det är. Fred och kärlek.

Med hörlurar nästa pinsamt stora, vinterjacka och träningsskor begav jag mig ut för en långpromenad. Musiken strömmande in i mig, det kändes skönt. Luft, det var precis var jag behövde. Luft och musik. Jag gick och gick, benen visade vägen. Jag hade ingen aning var vi skulle. Musiken tog över min kropp. Jag kände för ett tag hur jag levde. Hur hösten redan var här i högsta grad. Så starka naturens färger kunde vara. På en kyrkogård låg orangefärgade löv mot vita stenar och handgjorda gravstenar. De såg nästan ut som skulpturer. Fint. Snart skulle det börja skymma. Den lätta fuktigheten i luften la sig mot min hud, den flög in i mig och genast kände jag mig lätt, ren och mänsklig. Jag log för mig själv, nästan så stort att jag började skratta. Jag hejdade inte skrattet trotts att det kom och gick människor runt omkring mig. Jag hade tröttnat på att bry mig. Ibland dansade jag på gatan. Det var musiken som talade till mina ben. Dansen gjorde mig lycklig, livlig, som ett barn. Jag var sen längesedan så van vid misstänksamma och blängande blickar i olika sammanhang, att jag nu faktiskt gillade dem. Jag gillade att utmana dem. Det är roligt när man märker hur folk försöker att inte titta men misslyckas totalt. Då är det kul att möta deras blick. Oups, pinsamt. Men nu var det mörkt på riktigt. Det var inte mycket folk ute, och var det det skulle de ändå inte se mig. Mörkret var min täckmantel. Steg blev till kilometer och kilometer blev till timmar.